2026 är valår. Och det märks. Fyra års signalpolitik. Men vad händer sedan? Debatten om ungdomskriminalitet blir allt hårdare. Handlingskraft ska visas snabbt. Rubriker ska signalera kontroll. Parcers VD Jennie Blomstrand har fått nog. I ett inlägg väljer hon att ställa frågan som borde vara självklar:
– Varför diskuteras nästan bara hårdare straff och så lite om de metoder som faktiskt visat resultat? Samhällsmässigt, mänskligt, hållbart och ekonomiskt? Det övergår mitt förstånd.
Regeringen går nu vidare med förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa grova brott. Samtidigt förbereds särskilda avdelningar på Kumlaanstalten där barn ska kunna placeras bakom låsta dörrar i klass 1-säkerhet. Åtta celler per avdelning. Fyra avdelningar. Totalt 32 platser. Elva timmars inlåsning varje dag…
Källa: TV4 Nyheterna Story – Kumlachefen var emot – nu förbereder han celler för 13-åringar.
Jennie reagerar starkt
Parcers verksamhetsansvarige reagerar starkt. Inte för att hon blundar för kriminaliteten. Inte för att hon saknar förståelse för människors rädsla och frustration. Utan för att hon tycker att något viktigt håller på att försvinna ur samhällsdebatten.
Vad händer efter rubrikerna? Vad händer efter valet? Vad händer med våra barn och unga under fängelsetiden. Vad gör tiden med dem och vad händer efteråt?
Samtidigt som regeringen driver frågan framåt har kritiken vuxit från stora delar av rättsväsendet.
158 åklagare har skrivit under ett protestbrev till justitieminister Gunnar Strömmer. Lagrådet, Kriminalvården, Socialstyrelsen och polisen har uttryckt oro över utvecklingen. Flera varnar dessutom för att konsekvensen kan bli att ännu yngre barn rekryteras in i kriminalitet.
Advokaten Mikael Westerlund, som deltagit i utredningen bakom förslaget, menar att nätverken snabbt kommer anpassa sig. Med en straffbarhetsålder på 13 år riskerar rekryteringen istället flyttas till 12- och 11-åringar.
Källa: TV4 Nyheterna Story – Kumlachefen var emot – nu förbereder han celler för 13-åringar.
”Vad händer sedan?”
Och kanske är det just där den viktigaste frågan finns. Vad händer när samhället fokuserar mer på straff än på orsaker? När debatten premierar snabba politiska signaler — men sällan långsiktighet?
I filmen möter vi Jennie precis som hon är. Rakt upp och ner. Inget manus. Inga förberedelser. Bara erfarenhet, känsla och en tydlig känsla av att ha fått nog av en samhällsdebatt där hårdare straff allt oftare får större utrymme än de lösningar som faktiskt visat resultat över tid.
Hon efterfrågar inte mindre ansvar. Hon efterfrågar fler perspektiv och ta större ansvar. Att använda och förvalta metoder som faktiskt fungerar.
Varför pratar vi så lite om det som fungerar?
– På Parcer arbetar vi nära barn, ungdomar och familjer där problemen ofta blivit stora långt innan rubrikerna kommer. Vi vet att förändring är möjlig för vi ser det varje dag.
Ett av arbetssätten är MST – Multisystemisk terapi. En evidensbaserad behandlingsmetod som används världen över för ungdomar med allvarlig kriminalitet och destruktiva beteenden. Istället för att enbart fokusera på straff arbetar MST intensivt med hela ungdomens sammanhang: familjen, skolan, fritiden, relationerna och nätverket runt barnet, säger Jennie Blomstrand.
Varför pratar vi så lite om det som faktiskt visat resultat?
Målet är inte bara att stoppa ett beteende här och nu. Målet är att förändra riktningen långsiktigt.
– Forskning visar att MST kan minska återfall i kriminalitet och hjälpa unga tillbaka till fungerande vardag, skola och relationer. Så varför får den typen av lösningar så lite plats i debatten? Det är faktiskt obegripligt att ta in, säger Jennie Blomstrand.
Det här handlar inte bara om brott. Det handlar om vilka vuxna vi väljer att vara.
En öppen inbjudan
Det är hög tid att även lyfta de röster som arbetar nära dessa barn och unga varje dag. Jennie Blomstrand tackar gärna ja till en plats i tevesoffan.
Källa: Bilderna är genrebilder med licens för publikation.