Ännu ett barn skjuter. I helgen greps en trettonåring i Gävle efter ännu ett våldsdåd. Frågan ekar överallt: Hur hamnar ett barn där? Avhopparen Viktor Grewe från Märsta vet. Han var också tretton år när han för första gången hamnade i polisförhör.
Under Parcers temadagar i Borlänge och Hudiksvall kliver 26-årige Viktor Grewe upp på scen som gästföreläsare. Med egna erfarenheter av kriminalitet, fängelse och kampen för förändring vill han rikta ljuset mot vad som behövs: Relationer före rädsla. Sammanhang före straff. Knappast neddragningar i skola och omsorg.
Viktor betonar vikten av fler samtal om livet, känslor och drömmar – och att varje barn har en meningsfull aktivitet där någon ser och bekräftar dem.
Ingen såg eller ville se honom
Redan som barn kände Viktor att han inte passade in. Självkänslan var låg och upplevelsen av att inte duga växte för varje dag. Han kämpade med flera diagnoser och placerades i särskola. När hans mamma insjuknade i cancer rasade allt.
– Tomheten ekade inom mig, samtidigt som ilskan växte till bristningsgränsen. Ingen stabil vuxen, inget stöd. Det var rörigt hemma och jag hamnade mellan stolarna, säger Viktor som växte upp i en medelklassfamilj.
Slagsmålen blev fler, nästan beroendeframkallande.
– Slagen, adrenalinet… det stillade något i mig. För en stund blev allt tyst och jag blev lugn.
Efter hand började Viktor hänga i Märsta centrum och drogs till äldre killar med samma rastlöshet. Där fann han också något han längtat efter, en tillhörighet.
– Jag märkte också att jag var bra på livet de levde. På kriminalitet, rån och våld. Pengarna kom, statusen växte, och för första gången kände jag mig som någon.
Relationer före rädsla – sammanhang före straff
Första gången Viktor mötte polisen var han tretton år. Socialtjänsten kopplades in, men Viktor sa som han blivit instruerad hemma, att allt var bra.
– Jag hade verkligen behövt någon som såg bakom fasaden. Men kanske var det lättare att låta mig bli ett ärende mindre. Handläggaren måste ju ändå förstått, säger han eftertänksamt.
Viktor Grewe
En bild tagen från ungdomsåren i Märsta där Viktor blev proffs på rån och någon som ofta hamnade i slagsmål.
Därmed blev familjehemsvård inte heller aktuellt.
– Kanske hade de kunnat vara en lösning. Jag hade säkert varit arg i början, men en trygg familj som stått kvar, det hade kunnat förändra mitt liv.
Om institutionsvård säger han:
– Det fungerar ju inget vidare och man kan ju inte låsa in barn. Det förebyggande arbetet måste börja tidigt. Vi behöver bygga relationer och visa att vi finns där när livet går snett.
Vägen tillbaka gick via de som varit där
Kriminaliteten tog honom längre bort – från samhället, från sig själv. Tills allt rasade. Slutligen, efter en fängelsevistelse kom vändpunkten.
Genom KRIS – Kriminellas Revansch i Samhället mötte han människor som visste hur det var. De hade varit där, men tagit sig ur.
– Det gjorde skillnad. Det var trovärdigt, verkligt. Människor som visste vad livet på gatan kostar – framtid, jobb, bostad, allt.
KRIS
Kris är en kamratförening som består av personer som har levt eller lever i missbruk/beroende, kriminalitet, utanförskap, våld och/eller annan utsatthet
I dag är Viktor 26 år, pappa, coach och föreläsare. Han studerar till socialpedagog och har skrivit boken Avhopparen – En sann berättelse. Målet med studierna är glasklart. Han ska bli den vuxne han själv saknade som barn.
– Jag vet hur viktigt det är att någon finns där och lyssnar. Jag vill vara den personen för barn och unga i skolan och på fritiden.
När Viktor Grewe kliver upp på scen under Temadagarna gör han det med ord som bottnar i erfarenhet. Och han vill förmedla hopp i den stundtals mörka debatten:
– Det är aldrig för sent… jag vet mer än någon annan vet att det aldrig är för sent att skapa förändring.