Regeringen har gett Kriminalvården i uppdrag att inrätta platser för att frihetsberöva barn så unga som 13 år. De första platserna ska stå klara redan till sommaren. Detta trots att i princip alla sakkunniga – åklagare, forskare, barnrättsorganisationer och Kriminalvården själva – tydligt avstyrker förslaget. Forskningen lämnar inga utrymme för tvivel. Institutionsplaceringar som SIS och HVB-hem skapar redan idag ofta kriminella ringar på vattnet.
Barn i fängelset kan snart vara verklighet i Sverige. Det är en skrämmande utveckling vi ser.
Vi står inför ett valår – och barnen betalar priset
TV4:s nyhetspanel var eniga: det vi ser nu är politikens baksida. När beslut tas för att vinna stöd – inte för att de är rätt. Barnen som frihetsberövas i dag är inte vuxna på länge. Men konsekvenserna bär de med sig hela livet.
"Man borde lyssna på rättsväsendet. Alla avstyrker ju det här. Åklagare skriver debattartiklar, Kriminalvården säger själva att det inte kommer att fungera. Och det borde man ta på allvar. För en dag ska de här 13-åringarna komma ut…", sa Tomas Bodström i TV4:s Nyhetspanel den 31 oktober.
Thomas Bodström
"Man borde lyssna på rättsväsendet. Alla avstyrker ju det här. Åklagare skriver debattartiklar, Kriminalvården säger själva att det inte kommer att fungera. Och det borde man ta på allvar. För en dag ska de här 13-åringarna komma ut…", sa Tomas Bodström i TV4:s Nyhetspanel den 31 oktober.
Foto Peter jonsson, Wikimedia
Och varför gör man det ändå? Även här var Bodström och panelen glasklara:
"Man gör det för att man är pressad i en svår fråga – och man vet själva. Gunnar Strömmer är advokat, han vet att det här är dåligt. Och han gör det ändå, mot bättre vetande. Det är mycket illa av justitieministern."
På Parcer kan vi inte annat än hålla med. Det här är inte klokt. Det är inte genomtänkt. Vi går mot ett samhälle där barn, så unga att de knappt kommit in i puberteten, kan hamna bakom lås och bom.
Aftonbladets krönikör Zina Al-Dewany uttryckte det smärtsamt träffsäkert:
"Det känns under huden när man tänker på att Kriminalvården nu ska sy upp kläder åt 13-åringar som knappt kommit in i puberteten."
Det känns under huden
Bara tanken på att placera barn i fängelse gör ont i krop och själ.
Det handlar om signalpolitik. Att se handlingskraftig ut inför valåret 2026. Självklart ska destruktiva handlingar få konsekvenser, det är nog alla överens om. Men ska barn och unga betala priset för ett systemfel som pågått i decennier? Lite som att byta taket på ett högt hus med sprickor i grunden.
Alternativen finns – frågan är: finns modet?
"Vad är alternativet?" frågar man sig i debatten. Men borde inte frågan istället vara: Varför ignoreras de alternativ som faktiskt finns, och som forskningen visar fungerar? Inte bara halvdant, utan riktigt bra. Hållbara, mänskliga – och samhällsekonomiskt vettiga, om vi nu ändå ska prata pengar.
På Parcer möter vi dagligen barn och unga som samhället ofta gett upp hoppet om. Men vi vet att bakom varje utåtagerande beteende, varje kriminell och destruktiv handling, finns ett narrativ. En berättelse. Hur många politiker har tagit sig tid att lyssna på dessa historier?
Det finns redan idag en rad kostnadseffektiva och humana behandlingsinsatser för barn och unga med normbrytande beteende som gör stor skillnad och där resultaten består.
På Parcer arbetar vi med beprövade metoder som Behandlingsfamilj, MST (Multisystemisk terapi) och öppenvårdsinsatser – alltid med helhetssyn på familj, skola, fritid och nätverk. Insatser som bygger på evidens och relationer, inte på bestraffning. Och de fungerar, både enligt forskningen och i praktiken.
Temadagar som visar vägen
Under våra temadagar i Hudiksvall och Borlänge i oktober, under rubriken Normbrytande ungdom – vår gemensamma framtid, fokuserade vi på just det: vad som faktiskt fungerar.
Familjehem delade sina erfarenheter av att öppna dörren för unga med kriminell bakgrund. Det är tufft arbete. Det kräver uthållighet och värme. Men det ger resultat. Med engagemang, struktur och hjärta skapar våra alternativa hem trygghet och framtidstro.
Vi har följt unga som gått från institutionsplaceringar till skolgång, från kaos till stabilitet, från utanförskap till framtidstro.
Familjehemmet Åsa och Stefan berättade om sin senaste placering, som de precis vinkat av. Hur månader av tillit, struktur och gränser – och massor av kärlek – skapat vändning och väckt framtidstro. Hur skolresultat blomstrat och insikt sakta fått ta plats.
Åsa & Stefan förändrar liv
Åsa och maken Stefan har tagit emot unga med normbrytande beteende under många år. De vet hur engagemang, struktur och massor av kärlek kan skapa nya förutsättningar för mognad och utveckling.
En avhoppares ord – En enda vuxen hade behövts
På temadagarna gästades vi även av föreläsaren Viktor Grewe, 26 år, före detta gängkriminell som idag är en stark röst för unga som likt honom hamnat snett. Utan tvekan befäster han det som många andra före honom också sagt, om vikten av förebilder, vuxna som ser bakom beteendet. Som fångar upp oro och förstår att utåtagerande ofta är ett rop på hjälp. Han nämnde föräldrar, skolpersonal, fritidsledare, tränare – vuxna som vågar stanna kvar även när det stormar.
Det hade räckt med att en enda vuxen sett mig, lyssnat på mig då jag var 13 år."
Grewe underströk också vikten av att barn får höra om verkliga konsekvenser, från andra som själva varit där.
"Du behöver få höra det från någon som upplevt det. Någon som kan tala om för dig att det du gör nu får konsekvenser för hela framtiden."
Han pratade om svårigheterna att få jobb, bostad, men också om ångesten. Ångesten över att få leva med bilderna av det förflutna. Vad man åsamkat sina offer, sin familj, sina närstående.
Vad skulle hända – om vi gjorde precis tvärtom?
Tänk om vi, istället för att låsa in barn, valde att satsa på dem. Tänk om vi, istället för att bygga fler murar, satsade på dörrar. På skolan. Fritiden. Föräldrautbildningar. Behandlingsinsatser. Öppenvård. Familjehem. Relationer som håller.
Tänk om vi investerade i trygghet innan brott – i vuxna som ser, lyssnar och stannar kvar. På ett samhälle som motverkar segregation och fångar upp barn i tid. Hur skulle vårt Sverige se ut då, om tio år?
Innerst inne vet vi nog alla vad som krävs. Frågan är: finns det politiker som har modet att ta dessa steg? Eller ska vi fortsätta bygga en framtid där vi inte bara sviker våra barn, utan även vår gemensamma framtid.
Strutstekniken brukar kunna ha ett kännbart pris…